Skotska tartan!
Tyg med ruter i
speglar den skotska själen

Text Jeanette Axvi
AN 1992. Ett reportage från Skottland.

Han är på söndagsutflykt på Isle of Harris på Hebriderna. Med dotter och hund. Han är är iklädd kilt med klanmönstret MacLeod. När man ber att få filma honom kommer den stolta repliken: I´ll crack your lense! Med ett skratt. (Fritt översatt: Då spricker linsen!). En skotte i kilt är en tuff och snygg uppenbarelse. Med alla tillbehör; väskan, jackan, baskern, tröjan, strumporna halvvägs upp på vaden och ibland en säckpipa.

 

Det är inte bara den skotske mannen som tycker han är elegant i kilt. De skotska kvinnorna tycker det. Och de bär själva kilt och kavaj. Eller modekläder i klanmönstrade tyger. Tartan heter de skotskrutiga mönstren i Skottland.

Begreppet tartan är mer än tyg. Det symboliserar den skotska själen och historien. Det skotska djärva sinnet, de gamla klanerna och kanske också känslan att tillhöra en klan, veta sina rötter. Mot slutet av 1900-talet började människor som härstammar från Skottland strömma till det gamla landet för att hitta sin klan, sitt klanmönster och sina släktingar. Från Kanada, USA och Australien.
Det finns skotska sällskap i länder där man minst kan ana ett kiltintresse. I Sverige, Japan, Frankrike. Det lär idag finnas 2.064 tartanmönster - som är klanmönster. Det finns varianter på klanmönster. Stewart t ex, som är välbekant med sitt fräscha mönster av rutor i rött, blått, grönt på vit botten är det skotska rojalistiska mönstret. Det kan vara Hunting Stewart eller Dress Stewart. Alla får bära Stewart. Alla får också bära regionala tartanmönster och klanmönster om man vill.

Tartansällskapet ger tillstånd

Ska man väva ett speciellt klanmönster bör man dock fråga det skotska tartansällskapet om lov och dessutom noga följa väv-notan. Den som ska köpa ett mönster från sin klan är nämligen noga med att mönstret är rätt.
Skotska klanmönster är en vetenskap. Ett klanmönster åtföljs av ett vapen och en slogan. Det finns böcker som beskriver varje mönster och klanens historia och bedrifter.
Just nu är skotskrutigt senaste mode i Europa - men i Skottland är klanmönstren alltid mode! Det är något man bara måste ha. Från halsduk till mössa till balklänning i rutigt siden. Från vardagsdräkt för herrarna till stor manlig högtidsdräkt med stiliga tenn- eller silverknappar som dekor på jackan. Väskan för mannen finns i olika material - från helt i vit mink till tufft läder! En kiltdräkt för män kostar från 4.000 kronor upp till ca 10.000. Mans-kilten är omsorgsfullt fodrad upptill och består av ca 7-9 yards tyg och kostar minst 1.700 kronor.

Inget under

Den obligatoriska frågan: "bär skotten något under kilten" ställs av en kvinna på bred amerikanska till intendenten på The Tartans Museum i den lilla skotska byn Comrie i Fife några mil norr om Edinburgh.
På andra sidan bergen Orchil Hills ligger the mill trade - en väg som går genom små byar med textilfabriker. Där görs klassiska lammulls- och cashmeretröjor och koftor. 60-talets modefluga, som nu är mode igen. Här har de tillverkats hela tiden på små stickmaskiner. En del fabriker har lagts ner.
I byn Comrie ligger tartanmuséet. Som fått pris som bästa lilla museum i England. Svaret på amerikanskans fråga är: Skotten har inget under kilten. Det är dessutom strängt förbjudet om man är i armén och bär armékilt.
- De flesta män som bär kilt skulle inte drömma om att ha något under kilten. En del kanske har det för att det är bekvämt, tillägger den kvinnliga intendenten på Tartan-musèet.
- Den militära regeln tillåter inte underkläder. Förutom när mannen dansar. Då får han bära något under.
På 1800-talet bestämde drottning Victoria i tidens pryda anda att kilten skulle fästas i sidan, d v s att kilten skulle stängas.

Pläden som var ett tält

Nu är kilten inte som en vanlig kjol. Den är metervis av tyg i prydligt nedsydda veck en bit ner på höften. En utveckling från den fornskotska dräkten som inte var sydd. Den var en jättelik pläd av många meter tyg som veckades över ett skärp på mitten av tygsjoket, fästes i midjan och den övre delen draperades runt kroppen. Pläden fungerade som klädedräkt och samtidigt var den skydd mot regn och kunde till och med fungera som tält när skottarna måste övernatta ute i naturen. "Arasaid" heter dräkten. Idag är den nationaldräkt. Kvinnor och män bär den på ungefär samma sätt, men mannens kilttyg läggs nonchalant från ryggen upp över ena axeln där det fästes med en brosch av silver eller tenn. Överdelen i kvinnans dräkt draperas så att tygets överdel bildar en poncho. Det kan dras upp till kapuschong över huvudet.

På Tartan-muséet i Comrie kan man få en demonstration av hur man klär sig i denna medeltida dräkt. 7 - 9 meter tyg läggs ut på golvet. Under läggs ett skärp. Tyget veckas på mitten och man lägger sig över vecken, skärpet dras åt fram på kroppen, man reser sig och tyget som är ovanför midjan draperas sedan, på olika sätt för kvinnor och män. Kvinnan har en vit klänning under och hennes tartan-tyg är öppet framtill. Männens tyg går omlott som en vanlig kilt.
Och under tiden står andra besökare och tittar intresserat på och beundrar resultatet.

Klanmönster
förbjöds 1746

Ordet tartan betyder att ett tyg är vävt rutigt, inte tryckt. Numera betyder det också kläderna, hela dräkten. Tyget kan vara vävt i ull, silke, bomull, nylon eller acryl. Exakt när de olika klanmönstren började uppträda vet man inte riktigt. Man vet dock när de förbjöds. När skottarna led nederlag mot engelsmännen i slaget vid Culloden år 1746 förbjöds skottarna att bära sina klandräkter. 1782 blev det tillåtet för skottarna att vara skotska igen i sin klädedräkt. Då hade engelsmännen lyckats behärska och söndra det stolta klansystemet i Skottland. Var det ett feodalsystem? Kanske. När började man bära kläder med klanmönster?
Man kan läsa i böcker om Skottland att clan är ett ord kommet ur "clann" ett keltiskt ord som betyder barn. Klanen hade en hövding som var chef för alla sina undersåtar, som arbetade på klanens ägor. Ledaren bestämde allt. Den som ville vara med i en klan och accepterade dess lagar fick ta klanens namn, men kunde även behålla sitt gamla namn. På Hebriderna, ögruppen väster om Skottland, härskade klanen MacLeod. På ön Skye hette klanen MacDonald. Än idag heter de flesta på Hebriderna MacLeod eller MacDonald och de flesta på skotska hög- och låglandet har kvar sina klannamn. Varje klan har en historia och man kan härleda namnet till en berömd hövding långt tillbaka, till vikingatiden.

Klanens mönster

På medeltiden bar varje klan sin egen tartan, färggrant rutig. I strid bar fanfarbäraren klanens fälttecken. Det mest kända idag är nog Blackwatch, det grönblårutiga tyget, ett tyg för Blackwatch-regementet. Och det finns många regementemönster: 1757-1780 fanns det 23 regementen som fick bära tartan under förbudstiden.
Tartan-muséet visar tusentals små provlappar från tartan-historien. De gamla tygerna vävdes av garn som var växtfärgat. Färgerna har blekts en aning men de komplicerade rutmönstren är uppenbara. Ett klanmönster, Ogilvie, har hela 36 färgväxlingar mellan 5 - 6 färger i en mönsterrapport. Mycket tätrutigt! Förr användes mest färgerna gult, grönt och blått. Sedan kom rött in. Det var en dyrbar färg - från pulvriserade cochenille-löss. Bara de förmögna kunde ha rött i tyget. Numera gör syntetfärgerna tygerna mycket färgrikare. Det enda klanmönstret med svag nedtonad ganska intetsägande färgskala i grått, beige, brunt heter faktiskt Balmoral och det är det engelska kungahusets klanmönster.

Rutig herde-pläd


Varifrån kommer klanmönstren? Ingen tycks veta riktigt. Det första rutmönstret finns på muséet. Det är helt enkelt en pläd för en fåraherde - i pepitamönster. Små rutor i svart och vitt. I ullens naturliga färger. Det är från 200-talet e Kr.

För länge sedan, ca 200 år före vår tideräknings början tror man att kelterna kom till Skottland. I norra Skottland, i högländerna, härskade pikterna, ett keltiskt folk med en historia av släktfejder liknande de isländska vikingarnas. Pikterna var ett självständigt folk och så svåra att besegra att romarna som då var i England fick bygga en hög mur i södra Skottland, Kejsar Hadrianus mur, till skydd. 122 e Kr byggdes den och senare ytterligare ett försvarsverk norrut i en linje från Forth´s mynning i öster till floden Clydes mynning i väster.

Vikingar var kungar
på Söderöarna

Pikterna byggde "brocher", borgar i form av höga torn längs kusterna. I slutet av 700-talet, eller möjligen tidigare, lär nordbor ha kommit till Skottland. De hade makten i ett stort imperium. Vikingarna bosatte sig på Orkneyöarna och Shetland och det keltiska språket gaeliskan slogs ut här. Söderöarna, d v s Hebriderna regerades också av norska vikingar, men gaeliskan levde kvar som den gör än i dag på öarna och i norra Skottland.
Vikingarna under kung Håkon den Gamle förlorade sin makt i slaget mot skottarna vid Largs 1263. I Heimskringla, Snorre Sturlasons krönika om de norska kungarna, skriver Snorre om kungen Magnus Barfot att han fick sitt namn eftersom han bar kilt på skottarnas vis. För att befästa sin makt gjorde Kung Magnus enligt krönikan en stor expedition med 160 skepp år 1098 till det "norska" öriket Söderöarna, d v s Hebriderna och Isle of Man vid Skottland. Så de norska och kanske också västsvenska vikingarna har en hel del historia gemensam med skottarna.

 

Senaste skotte-modet
made in Scotland

Skotterutor är nästan varje år senaste mode i Europa. I klanmönstrens hemland händer spännande skotskrutiga saker! Kända skotsk och engelska modeskapare gör kläder med eget skotte-mönster: Betty Davis och Alexander McQueen På Hebriderna skapar vävaren Donald John Mackay något nytt: skotska klanmönster i modefärger.

Betty Davis

Betty Davis är en känd skotsk modeskapare i Edinburgh. Hon skapar kläder för den skotska smaken, som är elegant och fantasifull med en dragning åt tradition. Betty Davis har två boutiquer i Edinburgh. Den ena ligger på modernt fashionabla George Street med Laura Ashley, Escada och Benetton som konkurrenter. Den andra på Royal Mile, den medeltida kullerstensgatan som går upp till slottet i Edinburgh. Slottet, med egen källa och naturligt skydd högst upp på den sagolikt branta klippan mitt i staden, var hjärtat i Skottlands gamla huvudstad (1000-1707). Edinburgh har fostrat fram berömdheter som t ex Robert Louis Stevenson som skrev Dr Jekyll och Mr Hyde utifrån en verklig händelse i staden. Och Sean Connery. Edinburgh är en fascinerande stad med nästan alla hus i grå vemodigt spännande sten. Som en bild i en medeltida romantisk saga ligger den i en dalgång. Det är en aktiv kulturstad. Varje år tre veckor i augusti pågår världens största konstfestival. Konserthallar och teatrar fylls av klassisk musik, teater, opera och dans med konstnärer från hela världen. Gatorna fylls av eldslukare, clowner, gatuteater och säckpipeblåsare.
Den skotska kvinnan är modeintresserad. Det är anledningen till att kvinnorna har en mer varierad klädsel än männen. Men med förkärlek för skotterutigt. När mannen har valt att smycka sig i kilt, i olika skepnader för vardag och fest har kvinnorna valt senaste modet från Paris och London. Kilten är för männen en folkdräkt för vardagligt bruk. Det är unikt. Kvinnor bär också kilt och jacka, en sorts vardags-kostym även för kvinnor. Och senaste mode.
Balklänningar i ljuvligaste helsiden har en klassisk utformning med sammetsliv för vinterns fester och sidenliv för sommarfester. Det är klänningar att dansa reel i (skotsk dans). Betty Davis visar sådana klänningar. Det skotterutiga sidenet är vävt i Indien. Exklusiva dräkter i tunn, smidig skotsk ull i högsta kvalitet och cashmeretröjor, tillverkade i Skottland. De är lika dyrbara här som på andra ställen. Plaggen förvaras i affärerna på stöldlarmade hyllor. Betty Davis stil och silhuett är kläder med djärva skärningar. Korta jackor med klockad vidd eller långa smala kappor - i skotskrutig Harris-tweed. Egen design i skotskrutigt i färgerna svart, rött och grönt i små rutor.

MacLean
i rosa och grönt

Att väva klanmönster i nya färger är helt tillåtet. Det skapas alltid nya färgställningar i samma mönster. Det är spännande att se ett klanmönster som verkligen är läckert. MacLean of Loch Buie är ett rent elegant klanmönster med stora gröna rutor med gula streck på klarröd botten. Donald John Mackay i byn Luskentyre på ön Harris försöker satsa på nya egenkomponerade mönster. I hans ateljé/affär i den lilla byn (fyra hus) ligger en ljuvlig tweed. Den röda färgen är bytt mot rosa. En lockande färgskala för en vårjacka. En sådan jacka man kan ha i många år utan att tröttna på färgen.
Han beställer garn och varp i egna färgställningar från spinneriet MacLeod Mill på Lewis. I ett stort plåtskjul sitter han och väver i sällskap med två tamfår och några bordercollies. Fåren är som lekfulla hundar. De busar och fångar garnbobiner (träpinnar virade med inslagsgarn) och springer runt med hundarna. Fåren är uppfödda med nappflaska. De vilda, som går fritt i markerna, är lika rädda som vilda djur. Donald John Mackay väver och hans fru säljer. Hon stickar också sportiga tröjor av den tuffa, lite sträva ullen. De arbetar på ett nytt sätt. Med inriktning på modet. Inte så mycket i traditionen som de andra vävarna på Harris och Lewis, som är styrda av spinneriets designers och egentligen bara producerar Harris-tweed.

Kontakt: info@articnews.se