Tweeden från den
milda gröna naturen
på yttre Hebriderna

 

Text Jeanette Axvi

Minnen från en resa september 1992 till yttre Hebriderna i Skottland.
Får, får. Överallt ulliga vita små får med svarta huvuden och tändsticksben. De svarthuvade fåren på yttre Hebriderna finns överallt i det trädlösa landskapet på öarna Harris och Lewis. De går vilt omkring, på de oändliga torvmossarna, uppe i de höga bergsbranterna och på de sandiga deltaområdena på sydspetsen av Harris. Och på vägarna. Här i det milda, snöfria och vintrigt vilt stormiga atlantklimatet lever man av fåren och väver den berömda Harris-tweeden. En tweed som håller i "evighet", säger man här.

Har man haft en fåtölj klädd med Harris-tweed i 17 år och tweeden fortfarande ser ny ut, då håller man med folket på Harris och Lewis. "Harris-tweeden är outslitlig" säger dom. Folket på öarna är lokalpatrioter, men de producerar otvivelaktigt en underbar tweed. Underbar i sina tweedfärger som skimrar i många nyanser inom blått eller mossgrönt eller ljungfärgat. Och underbar i sin mjuka rejäla, lite robusta kvalitet. Är man på Harris, som är en halvö till den större ön Lewis, blir folket besviket om man säger att man ska åka till Lewis och titta. Där en hebridbo bor är det allra bäst.


Att brevväxla

Har man dessutom brevväxlat med en dam, mrs MacLeod på Harris, för tjugo år sedan så måste man förr eller senare åka till Hebriderna. Mrs MacLeod och hennes familj hade många får. Hon växtfärgade ull och vävde tyger för hand. När vi kom till Harris och frågade turistbyrån i Tarbert om mrs MacLeod så visste de med en gång vem det var. Hösten 1992 var hon gammal och låg på sjukhuset efter en hjärnblödning. "Varför inte åka och hälsa på henne!?" På sjukhuset i Stornoway fanns hon och kom ihåg brevskriverskan i Sverige. Trots att hon bara kunde skriva mycket darrigt, tipsade hon om den duktiga väverskan Marion och Christina MacLeod som stickade tröjor, och präntade ner ortsnamnen.
Sedan 1975 är de yttre Hebriderna självstyrande. Rådet har ett gaeliskt namn: Comhairle nan Eilean. Det har åstadkommit bättre vägar och bostadsstandard, nytt sjukhus och arbetar för att bevara den gaeliska kulturen, t ex genom att uppmuntra undervisning i gaeliska. Öarna är tvåspråkiga: man talar gaeliska och engelska och gaeliska är ett skolämne.

Underbar styrka
Tweeden är som naturen på Hebriderna. Mjuk och idyllisk med toner från det grönskimrande havet och de gröna och rödbruna kullarna. Hebriderna är inte så kargt som man föreställer sig. Det är mjukt och vänligt och dramatiskt. Små vikar nedanför ibland skyhöga mjukt sluttande berg. De flesta vägarna är enfiliga med mötesplatser tätt placerade. Vid vägkanten ligger fåren och vilar eller promenerar sakta över vägen. Bilister får köra försiktigt. Tarbert som är en mycket liten stad, med några husrader som klänger på en hög klippa ängst in i en vik, är huvudstad på Harris. Västerut går en smal väg, slingrande mellan kullarna ut mot ett näs i väster. Plötsligt vid en vik ligger ett riktigt sagoslott intill vattnet. Amhuinnsuide, ett jaktslott, byggt 1868 av earlen av Dunmore. Overkligt vackert som en bild av medeltid, byggt i sten med torn och trappstensgavlar. Som i en saga. En bit därifrån en klunga byhus och några kilometer västerut går en flock stora hjortar och betar bara 200 m från vägen. De syns tydligt i det trädlösa landskapet.

Stornoway
huvudstad

När fiskebåtarna kommer in den mörka septemberkvällen för att landa fisk i den lilla huvudstaden Stornoway vimlar hamnens vatten av tvåmeterlånga sälar som väntar på att få sig en munsbit spillfisk från båtarna. Människorna på öarna Harris och Lewis lever av bl a fiske i Nordsjön. Många män arbetar också på Nordsjöns oljeplattformar.
Men framförallt lever man på Hebriderna av att väva Harris-tweed. Harris-tweeden framställs på det modernaste sätt man kan tänka sig utan att tillverkningen är industriell. Den är en hemindustri. Råvaran - de färdiga vävgarnerna kommer från en mill, ett stort spinneri. Det finns två spinnerier på Lewis: ett i Stornoway och ett i en by på Lewis´ västsida.

Vävning:
mans- och kvinnoyrke

Både män och kvinnor väver. Vävaren äger själv sin vävstol, som oftast står i ett skjul intill boningshuset. De flesta vävarna har egna får. De sänder sin ull till spinneriet, som sänder den till skotska fastlandet för tvätt. Den kommer tillbaka och är då blandad med ull från skotska får, eftersom ullen på Hebriderna inte räcker till all tweed som ska vävas.
Vävarna får sedan färdigvarpat garn och inslagsgarn levererat från spinneriet. De kan välja mellan färger och olika design. När tyget är färdigvävt sänds det tillbaka till spinneriet där det valkas och ångas mjukt och får stämpeln Harris Tweed, Handwoven in the Hebredies. Tygerna exporteras till hela världen.
Före andra världskriget vävdes tweeden för hand på gammaldags vävstol. På 40-talet kom en modern fotdriven vävstol och den drivs faktiskt med fötterna. Mannen eller kvinnan sitter bekvämt och trampar och driver en mekanisk skyttelhållare som skjuter över skyttlarna. Två upp till sex skyttlar beroende av hur många färger inslagsgarnet har. En hjälp-metod i hantverket. De allra flesta arbetar så. Sedan finns det några entusiaster som väver helt för hand och med växtfärgat och handspunnet garn. Den mest kända väverskan på ön Harris, mrs Marion Campbell, som har fått drottning Elizabeths förtjänstmedalj, har alltid arbetat med handspunnet och växtfärgat garn och vävt tyger som är en njutning att känna på. Ett rent konsthantverk. Tygerna är mjuka och vackra i både kvalitet och färg. Marion väver bara lite nuförtiden, på sommaren, och bara tyger till vänner och bekanta. Hon är gammal men lyckligtvis har hon lärt upp en ung tjej och hennes pojkvän. Deras atelje heter Clo Mor, ett gaeliskt ord för stort tyg. De för vidare den månghundraåriga handvävningtraditionen på Hebriderna. Det lär bara finnas 2 -3 handvävstolar i bruk idag.
Därmed inte sagt att tweeden som får stämpeln Harris Tweed, handwoven in the Hebredies, inte är intressant. Tvärtom. Man har sin egen organisation som bevakar vävarnas intressen och gör marknadsföring och reklam för Harris-tweeden. Man kontrollerar att kvaliteten alltid är hög i ullen och den färdiga väven. Innan tweedtygerna är klara för leverans kollas de noga. Tweeden säljs till hela världen, till modeskapare och konfektionärer, till modehusen i Paris och klädtillverkare i USA, Japan och Australien. 75% av all tweed som vävs exporteras och blir eleganta dam- och herrkläder eller kläder för möbler.

500 vävare

Fåravel i stor skala infördes på Harris och Lewis mot slutet av 1800-talet. Innan dess hade bönderna fåravel i mindre skala och vävde tyget till sina kläder. I slutet av 1800-talet upptäckte man den fina kvaliteten hos tweeden och tygerna började exporteras. Under 1940-talet gick man över till halvmekaniska vävstolar för att kunna väva och exportera mer. Bredden på tyget är ungefär 70 cm.
Väver man i en vanlig vävstol kan man göra ett 15 meter långt tyg på en månad. I den mekaniska vävstolen kan en vävare göra "en tweed" per dag, alltså 90 meter per dag om han eller hon jobbar snabbt! Vanligt är 180 meter per vecka! Men då är designen bestämd på spinneriet och vävaren får färdig varp där mönstret är varpat och klart. Inslagsgarnet levereras på bobiner och det är bara för vävaren att börja arbeta. En rationell tillverkning.
Numera är fårantalet högt på öarna. Exakt hur många får - vem vet? Bönderna bor på ungefär 5.000 kvadratmeter mark. All mark utanför gården är allmänning och här får alla får gå på bete. Fåren är öronmärkta och målade med duttar av blå, grön, gul eller röd färg som markerar ägartillhörigheten

 

Clo Mor
på Harris

Byarna på Hebriderna består av bara några hus. I en sådan by träffade jag på Clo Mor, vävverkstaden som satsar på Harris Tweed som konsthantverk. Ett litet boningshus, ett croft house, torparhus, ligger något tiotal meter från vattnet. Landskapet här söder om Tarbert på Harris är på den östra sidan kargt klippigt i små dimensioner. Små vikar, låga klippor, mycket mossa och gräs. På öns västra sida finns långa vita sandstränder och marskland; d v s mossar med mycket fågelliv.
Skjulet med vävstol och liten affär ligger en bit från huset. Nyfärgade garnhärvor ligger på tork på buskar och på den gamla skrotbilen. Den gamla bilen har fått nytt värde på Clo Mor. Den är ett växthus. Inuti prunkar fullt av tomatplantor i krukor. Vilken lysande idé till återanvändning. Självklart kan en gammal bil bli växthus. Att man inte tänkt på det! Detta har det unga paret Ann Campbell och hennes sambo Alistair Pewt på Clo Mor praktiserat i flera år.
- I sommar har det inte blivit så mycket tomater. Vi hade nästan ingen sol, berättar Ann .
Flera tidigare somrar har skörden varit god. Det odlas potatis också - i en jordbit vid huset.
Hos Clo Mor är man tygkonstnärer. Ann och hennes kille Alistair färgar och spinner själva allt inslagsgarn (varpgarn köps från spinneri). De väver och valkar alla tweeder för hand. Precis som man gjorde förr. Tygerna blir mjuka och vackra när de görs för hand, tycker dom. Och traditionen lever vidare.
Ann har utbildning på konstcollege med målning som specialitet. Utbildning i vävning fick hon genom att arbeta sex månader med den främsta väverskan på Harris-Lewis, miss Marion Campbell. Det blir alltså konstnärligt intressanta tyger. Ann kommer från en liten by på Lewis.
- När jag var liten arbetade alla i min by med vävning. Idag flyttar många till Stornoway eller till fastlandet och skaffar sig andra yrken.
Men Ann och hennes kille valde vävning, ett traditionellt konsthantverk som yrke. En modern satsning. Deras verkstad är känt som turistmål och ställe att köpa vackra tyger på. De väver hela vintern och säljer på sommaren. Det går bra att klara sig ekonomiskt på arbetet. Som är ganska så tungt. På sommaren när fåren är klippta får de ull från Anns pappas och fasters får eller från någon annan fårägare - det är lammull från svarthuvade får och cheviotfår. Ullen kan de oftast få gratis. Råull är inte dyr. Om den har ett pris är det ca 1 pund kilot. (Ca 11 svenska kronor).
Ullen tvättas ren och växtfärgas. Med t ex indigo för blått, med lavar för brunt. En grön nyans som är mycket omtyckt, färgas dock med syntetisk färg. För en del nyanser krävs kokning i 8 - 9 timmar!
Handvävningen går inte så fort. En yard per dag. På ett år blir det ungefär 160 yards. Priset på det färdiga tyget är ca 22 pund per meter eller 20 pund per yard.
Ett färdigvävt tyg är ca 9 meter långt. Nu ska det valkas, d v s mjukas upp och krympas. Också det görs för hand.
- Vi sköljer tweeden i tvålvatten och bankar den med trähandtag mot ett träbord.
Tyget dras fram och tillbaka så att varje parti av tyget valkas 6 gånger. Därefter sköljs tyget i bäcken på tomten.
- Förr i tiden var det fest när tweederna skulle valkas. Kvinnorna dansade på tweeden och sjöng gaeliska sånger. Numera är det bara ett jobb som ska göras.
Är det inte kallt att väva i skjulet om vintern, undrar man.
- Det är kallt men det märker man inte när man väver, säger Ann. Klimatet är inte så kallt här på Hebriderna. Vi har ingen snö, men det stormar. Utomhus känns det kallt.
Harris-tweeden har en fet yta, motståndskraftig mot väta och slitage. Ull som kardas, färgas och spinnes på ullfabriken sprayas med en vegetabilisk olja som ger tillbaka det fett som ullen förlorar när den tvättas och färgas.

 

Copyright Artic News och Jeanette Axvi

 

Tillbaka